Ja, nu är det väl på tiden att ni får veta vad vi gått igenom. Har varit och är fortfarande väldigt trött så det har dröjt lite med uppdateringarna. Men här kommer alltså den ocensurerade berättelsen.

Värkarna startade på natten mellan 27 och 28 juni. Runt ett tiden tror jag att det var. Förstod på en gång vad det var men försökte ligga kvar och vila i sängen ett tag eftersom jag inte hunnit sova något än. Det gick dock inte länge innan jag klev upp, inte för att det gjorde så ont att jag inte kunde sova utan för att jag blev så spänd och förväntansfull att det var helt omöjligt att kunna sova.
Satte mig framför tv:n och tittade på Cry Baby samtidigt som jag klockade mina värkar. De kom med 4 min mellanrum men var inte särskillt kraftiga.
Tio timmar senare, vid elva på morgonen, ringde jag till förlossningen för då hade värkarna börjat glesa ut istället för att bli fler. Runt åtta minuter var det då mellan dem. De tyckte att jag skulle komma in och få en undersökning för att se om det var förlossningen som satt igång eller om det var förvärkar. Fortfarande var inte värkarna särskillt kraftiga.
Blev undersökt på en gång när vi kom in och de kunde konstantera att jag var öppen en centimeter och att livmodertappen nästan var helt utplånad. Förlossningen var på g. Bara att åka hem och vänta på att värkarna skulle bli kraftigare, tätare och mer regelbundna.
Väl hemma försökte vi att få tiden att gå, gick på en långsam promenad, tittade på tv och vankade ändlöst av och an i vardagsrummet. Som grädde på moset så lade Halebop av så att det inte gick att ringa någonstans, lite nervöst. Det blev även storm så att internet och tv lade av. Mindre kul. Var då väldigt tacksam åt avsnitten av Modern Family som vi laddat hem.
Värkarna blev kraftigare och kraftigare men kom lika oregelbundet som förut. Tillslut runt ett tiden på natten så gjorde det för ont för att stanna kvar hemma. Vi hade pratat med förlossningen och det var bara att komma in. Bilresan var ett helvete. Varje gruskorn gjorde så ont att det inte var sant. När vi väl var framme så var även ta sig ur bilen ett problem. Vid varje rörelse så gjorde det riktigt, riktigt ont.
Kom tillslut upp på avdelningen och fick en undersökning där de konstaterade att jag var öppen tre centimeter.
Första frågan jag då fick var, "Vill du ha ryggmärgsbedövning?" Jag trodde att man kanske tog det lite stegvis och började med lustgas eller så men icke. Narkosläkaren var på avdelningen redan så vi brassade på med värstinggrejerna på en gång. Och vilka värstinggrejer sedan. Helt underbart. Från att ha haft så ont till att knappt känna någonting alls. Istället för smärta var det mer en känsla av tryck. Kunde äta lite och slumra till emellanåt. Såhär i efterhand kan kanske konstateras att jag var lite för bedövad men det var ju inte direkt något jag reflekterade över då. Då var jag mest tacksam över att det åter igen kändes som att jag faktiskt skulle kunna klara av det.
Sedan gick det en låååång tid med vaggande, sittande, liggande, masserande och djupandningsövningar. Mina värkar var inte starka nog efter den starka bedövningen så jag fick värkstimulerande dropp. Smärtan kom då tillbaka men inte lika illa som innan. Jag hade öppnat mig till fem centimeter men där var det stopp. Tydligen ville jag inte släppa ut den lilla krabten. De brassade på droppet i flera omgångar. Testade att stänga av det och sätta igång det igen men inget hände förutom att tiden gick och jag fick ondare. Lilltjejen började dessutom visa på att hon blev påverkad så fort jag stod upp så det blev att ligga ner vilket i sin tur gör att det inte går lika fort.
Nu kom läkarna in och föreslog att jag skulle ta ett kejsarsnitt. Jag hade hållt på alldeles för länge redan och förlossningen visade inga tecken på att gå framåt. Jag kände mig då jättebesviken. Nu hade man ju gått igenom praktiskt taget hela förlossningen och så går man miste om det sista, bästa när man får ut bäbisen. Jag började gråta och då kom de överens om att de skulle ta ett till blodprov på bäbisen, de hade tagit ett tidigare, och såg det bra ut kunde vi ge det lite mer tid. Nu kommer den del av förlossningen jag ångrar. Jag frågade om de inte kunde vrida ner bedövningen för att se om värkarna kom igång. Gör aldrig det!!! Det visade sig att epiduralen ändå nästan var slut så barnmorskan undrade om vi kanske helt enkelt skulle köra utan för att se vad som hände. Japp, tyckte jag och en tjugo minuter senare var jag helt utan bedövning. Aj. Lustgasen gick åt efter det kan jag säga. De stängde av det värkstimulerade droppet för att hon inte mådde bra av det och nu kom mina egna, naturliga värkar igång igen. Detta gjorde susen och sakta men säkert öppnade jag mig till åtta centimeter. Där tog det stopp igen. Nu började jag dessutom få krystvärkar och vid det här laget hade jag fruktansvärt ont. Eftersom jag inte hade öppnat mig helt fick jag inte krysta och det var riktigt jobbigt. Hur fan slappnar man av när man har de värsta smärtor man någonsin känt och det ända som hjälper är att krysta. Min kropp var dessutom alldeles för utmattad så nu fick jag inga pauser mellan värkarna. Fast det syntas tydligt på utrustningen att jag hade värkar med pauser emellan så krampade min kropp hela tiden vilket gjorde att jag hade ont precis hela tiden. Läkarna kom nu tillbaka och tog ytterligare blodprover på bäbisen. Den undersökningen hade varit relativt smärtfri under bedövning, den här gången gjorde den fruktansvärt ont. Provet visade att hon inte mådde riktigt lika bra längre och när de denna gången sa att det var dags för kejsarsnitt kunde jag inte blivit gladare. Jag fick medicin som stoppade värkarna och rullades iväg till operationssalen. Nu gick allt väldigt fort och efter en massa obehagligt grävande i magen så kom lilla Eva ut. Klockan var då 19.27 den 29 juni och jag hade då försökt få ut henne i 42 timmar. Eftersom jag inte heller hade sovit under natten det satte igång så hade jag dessutom varit vaken i 57 timmar. Henke fick vara med och klippa navelsträngen och de lät henne ligga en stund på mitt bröst innan de åkte upp på rummet för att vänta på mig. Jag hade feber, var helt utmattad och var full med adrenalin så hela jag skakade helt obehärskat. När jag kom upp på rummet kunde jag knappt hålla i henne. Fick dessutom sprutor med morfin som gjorde att jag blev ännu tröttare och riktigt yr i bollen. Men oj, vad glad jag var att det var över och att vi hade ett barn som mådde bra.

Efter detta följde sex dygn på sjukhuset för att jag skulle få läka och för att få igång amningen, vilket inte var det lättaste.

Nu är vi hemma och börjar få grepp om saker och ting. Det var några jobbiga dygn i början innan vi fått till matning men nu börjar saker sakta men säkert falla på plats. Självklart skulle jag kunna skriva bra mycket utförligare om hur livet sett ut de senaste veckorna men med tanke på att det tagit så lång tid bara att få till förlossningsinlägget så tror jag att det får räcka såhär för tillfället. Kan inte sitta vid datorn oavbruten längre, skumt.

PS Tiderna kan komma att ändras lite när jag får min förlossningsjournal. Var ju inte så allert så är lite osäkra på vissa.