Tänkte presentera Bosse med lite fler bilder och beskriva vem han verkar vara.

Hittills är han den snällaste ongen någonsin. Vet att det kan gå över när som helst så därför njuter vi så mycket det bara går.

Han gråter aldrig. Bara när man ska byta blöja, då blir han ibland lite kinkig. Han fattade grejen med ammning på en gång och har gått upp jättebra i vikt. Sover, sover, sover och äter. En helt ny upplevelse att kunna sitta och äta tillsammns när man har en nyfödd. Sover dessutom riktigt bra på nätterna, ta i trä, typ 5-6 timmar i stöten.

Han ser exakt ut som Eva! En liten kopia. Till utseendet, inte sättet.

Vi har inte haft så mycket för oss sedan vi kom hem. Jag är "lite öm" om man säger så. Har inte haft så lätt att gå, tror det blev något vajsing med svanskotan. Går på värktabletter fortfarande men det börjar kännas bättre. Har fatiskt varit på en liten premiärtur med syskonvagnen idag.

Annars har vi haft lite besök men egentligen bara tagit det lugnt. Skönt, men börjar få lite lappsjuka. Gillar ju som att ha ett fullt schema, inte sitta i Henkes mjukisbyxor hela dagen tills det känns som att kroppen och hjärnan blivit till mos. Men lugnet kommer ju att vara över snart så det gäller ju att passa på. Henke börjar jobbar redan nu på måndag. Men Eva kommer att gå på dagis när han är på jobbet så det kommer nog inte bli överdrivet stressiga dagar nästa vecka ändå.

Första bilden

Lite bilder från tiden på sjukan

 

Storasyster kom på besök. Hon blev jätteförtjust på en gång och ville bara pussas och kramas.

Första systerpussen.

 

 

Kaxa tycker inte heller så illa om den nya familjemedlemmen.

 

 

Evagoset fortsätter. Hon är så kär i sin "Bo". Min Bo, min Bo säger hon och kan sitta still med honom i famnen hur länge som helst. Gillar att trycka honom på näsan och säga pip, skaka hans händer och säga "tack, tack", stryka munnen över hans huvud, och tyvärr peta honom i ögonen.

 

 

Har varit till momma och hälsat på som till sin stora förtjusning fick hålla i sitt barnbarnsbarn utan att han skrek. Eva gjorde ju inget annat än skrek när hon hamnade i någon annans famn och momma tycker fortfarande att det var så jobbigt.

 

Nu tänkte jag visa ännu en magbild...

Har ju visat bilder hur magen blivit strre och tänkte nu förhoppningsvis visa hur den blir mindre. Alla visar ju sina växande magar men man får aldrig se bilder på "eftergraviditetsmagar" förståerligt nog. Jag tänkte ändå bita ihop och göra det. För mig kom det nämligen som en chock att magen var så himla stor efter man hade fått barn. Visserligen betedde sig min mage inte riktigt som andras tror jag. Jag får en stor gravidmage, inget sladder. En stor hård mage. Som att den går tillbaka exakt samma väg som den kom. Ja, ja, nu får ni se hur det kan se ut efter en andragångsgraviditet. Får vi se om jag pallar att fullfölja projektet eller inte.

 

 

Så var han här, våran lilla Bosse! En helt underbar liten kille!

Nu tänkte jag då förtälja hur det gick till när han kom till oss. Blir tack och lov en lite kortare historia än den med storasyster.

 

På fredagsnatten, den 31 augusti, började käna lite aningar runt tolvtiden. Kändes som väldigt diffusa menssmärtor. Låg och läste då så jag tänkte att det var bäst att släcka och få lite sömn ifall det kanske skulle sätta igång. Sedan gick det väldigt fort. Jag sov ju i gästrummet och klockade värkarna som först kom med tio minuter emellan, sedan sju, sedan fem, fyra. Och någonstans där i mitten sms:ade jag Henke och sa att det var dags att köra Eva till farmor och farfar. Då var klockan runt två, halv tre.

När Henke var borta ringde jag förlossningen och de sa att det var okej att komma in precis när jag ville. Hade ju ganska ordentliga värkar då och kände att jag hellre ville åka in i god tid. Hade ingen lust att kanske lägga mig i badet hemma för att sedan baxa mig upp och åka in för att ev lägga mig i badet igen när vi kom in. Tyckte att vi åkte in i ruskigt god tid i alla fall och resan dit var inte alls lika plågsam som sist. Så döm av min förvåning när jag var öppen hela fem cm när vi kom in. Klockan var då runt fyra.

Sedan började det göra ondare och ondare. Fram till dess hade det gått ganska bra att andas mig igenom värkarna men nu kände jag att jag ville ha bedövning. Hade fortsatt att öppna mig i rask takt och var då öppen sju cm. Sköterskan sa att hon hoppades att jag skulle hinna få bedövningen över huvud taget. Men jag hann!! Underbart!! Fortfarande ont men på ett helt annat hanterbart sätt.

Var ju nervös att ryggbedövningen skulle göra att allt stannade av men det fortsatte att gå undan upp till nio cm. Och där var det stopp. Det var en kant som låg ivägen. De vet inte varför men fram till nio cm var jag ju en andragångsföderska och efter det en förstagångs så kanske var det det som spökade. I alla fall så var det ju ingen fara på taket än. Hade ju inte hållt på särskillt länge så vi hade ju gott om tid att vänta ut honom. Hade ju inte lika ont längre heller så det var ingen fara.

Men tiden gick. Och kanten ville inte flytta sig. Och när de försökte skynda på processen med värkstimulerande dropp så sjönk Bosses puls till 50. De testade flera gånger och det var omöjligt.

Efter x antal timmar så började det snackas om kejsarsnitt igen. De tyckte att det var dags att han kom ut och visste inte riktigt hur de skulle lyckas med det utan droppet. De tog prover och kontrollerade att allt var okej med honom och sedan fick jag börja experimentera med knästående position, upp och röra mig, sittta framåtlutad osv. Då började det hända lite och värkarna blev starkare. Sedan fick jag ligga på sidan och medan doktorn flyttade undan kanten så fick jag krysta för att komma förbi just det stället. Detta pågick ett tag och lyckades till slut! Sedan kom kankten tillbaka ett par gånger men försvann igen. Äntligen var jag öppen tio cm!! Trodde då att jag skulle få börja krysta men då skulle ju det där huvudet rotera ned också. Tusan! Hade haft krystvärkar ett tag då och ville inget annat än att få börja ta i.

Ett litet tag senare var det äntligen dags. Och så fick jag äntligen uppleva det värsta och det bästa med en förlossning. Gillade krystningsbiten för då gjorde inte värkarna lika ont men gillade inte väntan mellan värkarna då det gjorde fruktansvärt ont "där nere". Fick dessutom lite hjälp med sugklocka men de behövde inte använda den så mycket så han fick inte ont eller några märken på huvudet. Typ tjugo minuter senare kom han ut. Våran lilla Bosse! Och jag grät och grät. Var så himla glad. De var tvugna att rusa iväg med honom en sväng men han var snart tillbaka hos mig. Från början till slut ungefär 15 timmar. En fis i rymden om man jämför med sist.

Så otroligt glad att allt gick vägen den här gången och sjävklart så känns hela upplevelsen bättre och bättre ju fler dagar som går.

Men... det var inte riktigt över där. Min livmoder var väldigt trött så den ville inte riktigt sammarbeta. Det betydde att barnmorskan fick massera min mage väldigt våldsamt för att allt blod skulle komma ut. Riiiktigt plågsamt.

Sedan fick vi då vårat efterlängtade fika och trodde att allt var frid och fröjd. Då började jag att frysa. Fick frossan från helvetet och skakade så jag höll på att hoppa av britsen. Folk kom sprigande och jag blev inpackad i varma filtar. Visade sig att jag hade fått hög feber. Förmodligen bara av att kroppen gått igenom en del och var helt slutkörd. Efter lite medicin och tredubbla filtar så blev det bättre. Hade ändå feber i två dygn och kunde inte sova så lite knäckt var man. Men den andra natten så fick jag äntligen lite sömn och febern gick ner och vips var man tillbaka på banan.

Efter 48 timmar fick vi åka hem.